Skruvmejslar

Skruvmejsel är ett handverktyg för dragning av skruv.

De första kända skruvmejslarna kan spåras åtminstone till 1400-talet.

Ordet "skruvmejsel" finns belagt i svenska språket sedan 1744.

Skruvmejslar tillverkas med olika skruvskallar anpassade för olika skruvhuvuden, till exempel spårskruv, krysspår (phillipsskruven av Henry Phillips), pozidriv, supadrive, torx, insex med flera.

Spårskruven är den äldsta typen, men den visade sig vara olämplig vid industriell tillämpning, varför den i stor utsträckning har ersatts av skruvar med krysspår och andra typer.

Skruvmejslar förekommer i många olika dimensioner för att motsvara storleken på skruvhuvudet.

Det finns även skruvmejslar där spetsen är utbytbar för att möjliggöra dragning av olika typer av skruv. Dessa spetsar kallas bits.

Sällsynt förekommande finns ett krysspår som liknar phillipsspåret, men där spetsvinkeln är påtagligt vassare och hålet i passande skruv djupare.

Om motsvarande mejsel används i en phillipsskruv slår den i botten på phillipsskruvens grundare hål, och man får inte ordentligt grepp om skruven.

Både skruv och mejsel kan skadas vid sådan felaktig användning.

Delen mellan handtaget och huvudet kallas klinga.

De flesta skruvmejslar tillverkas med flera olika längder på klingan.

Särskilt långa klingor behövs när den aktuella skruven sitter långt inne i något hopskruvat föremål.

Korta klingor krävs när "det är lågt i tak" i konstruktionen.

Mejslar med extremt kort klinga brukar kallas stubbmejsel eller stubby, ett engelskt lånord med betydelsen undersätsig, "kort som en (träd)stubbe".

Rent praktiskt kan det av utrymmesskäl vara svårt att åstadkomma större vridmoment med en stubbymejsel.

Man kan då sätta en kort mejselspets i ett spärrhandtag av samma typ som används för hylsnycklar, varvid det räcker med några få graders svängrum för att vrida skruven många varv.

Med en enkel liten spak på spärrhandtaget kan man växla mellan vridning medurs och vridning moturs.