Handsaxar
Saxar som kan
användas med en hand för klippning finns huvudsakligen av två typer:
skänkelsaxar (handsaxar med fingeröglor) – och bygelsaxar (mer kända som
ullsaxar).
Dessa saxar kan
i Europa följas tillbaka till omkring 300 f.Kr.
Ullsaxen är
känd i Sverige före vikingatiden.
Handsaxen
påträffades i Sverige med början på 800-talet, men blev vanlig först på
1500-talet.
Handsax
Handsaxar
används för klippning av tyg, tråd, papper, hår, naglar, metall och vid
matberedning.
Saxen består av
två skär som förenas med en bult, skruv eller nit.
Handsax med
stålöglor i ett stycke med skären var länge den vanligaste saxtypen för många
olika ändamål.
Skräddarsaxen
visar att med mässing var öglornas ergonomiskt optimala form färdig redan 1880.
Senare används även öglor av plast.
Tillverkningsteknikens
betydelse
Saxskären skall
vara lätt böjda så att de mjukt och fjädrande arbeta mot varandra i
skärningspunkten.
Slipning av
skären har alltid varit ett av de mest krävande arbetsmomenten vid saxens
tillverkning.
Slipningen har
utförts för hand ända till senare hälften av 1990-talet.
Även om försök
hade gjorts tidigare med speciella saxslipmaskiner, var man länge beroende av
skickliga händer för den sista finputsningen.
Saxskäret
skulle i upprepade omgångar föras i en bågformig bana mot olika slipskivor med
allt finare kornstorlek.
De
handslipningar som visas på bilderna från år 1962 har detaljerat beskrivits av
Leonardo da Vinci: "träskiva beklädd med läder och bestruken med en
blandning av olja och smärgel.